eclipsestory

Mina ögon fann en söt och skör liten baby. Ungefär några månader tror jag att den var. Den var i alla fall den vackraste varelse jag sett, okej, med undantag från mig, och möjligen mina döttrar, Irina, Tanya och Kate. Fast, nej. Den var så underbart ljuvlig. Och blodets doft...
Jag ruskade på huvudet, för att bli av med tanken. Ögonen var gröna, gröna som vasilii. Vasilli. Det lät så levande. Och leva, ja det skulle den här lille plutten gör länge. Oändligt länge, faktiskt. Rentav omänskligt länge. Jag log för mig själv.
"Vasilii", sa jag med min vackra sopran röst. Det lät ännu ståtligare när man sa det.
Den lille pojken hade blivit ensam vid stranden, och det var trots allt redan skymning. Jag kunde bara inte slita blicken ifrån honom.
"Vasilii", viskade jag och såg på det lilla livet.
Vasilli vände huvudet mot mig, log ett bländande vackert leende, och började fnittra.
Jag rynkade pannan. Men det var väl så småglin såg på världen, eller? Med skratt och fnitter i varenda liten vrå av det stora och fylliga huset. Jorden.
Jag närmade mig långsamt den lilla småttingen, med graciösa, svävande steg.
"Mamma", sa den lille pojken och vred på sig åt mitt håll. Han sträckte ut armarna som om han ville omfamna mig.
Jag var tvungen att skynda mig innan någon av Vasiliis föräldrar kom.
"Kom nu, Vasilii", sa jag med sockersöt röst och bar upp honom i min famn. Jag traskade snabbt in i skogen, där jag satte ner honom mycket försiktigt.
Jag böjde mig ner, tog ett fasst grepp om honom, och satte mina giftiga tänder i hans pulserande strupe. Jag sög in det friska blodet. Det var oändligt länge sedan jag hade fått smaka på människoblod. Vanligtvis drack jag ju bara djurblod. Jag hade nästan helt och hållet glömt bort den ljuvliga, lena smaken.
Men alldeles för snart märkte jag att han började tappa fattningen. Han vinglade till och skrek ännu högre än han hade gjort förut. Hans ansikte bleknade. Jag försökte slita mina tänder ifrån honom, men de ville inte ge med sig.
Hans skrik av smärta tystnade och jag trodde jag hade dödat honom.
Förskräckt ryckte jag bort min kalla mun från hans strupe. Skriken började igen, långsamt, långsamt blev de högre och allt smärtfullare. Tills hans röst sprack och ett starkt öronskärande skrik for genom luften.

Jag lovar att jag ska fortsätta på berättelsen snart!
Men asså Solsidan börjar typ om tre minuter!
och jag har ont i huvet o mår illa...

Jag vill gratulera Taylor Lautner som firar sin 19 årsdag idag!
GRATTIS TAYLOR!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Hej! Här är lite bilder!


Vasilii
Garrett Irina Tanya Eleazar Carmen Sasha Nettie, Maria & Lucy
I LOVE Muse!!!!!

"Jag tänkte ge mig av tidigare, men jag ville prata med dig innan jag stack och jag har inte fått chansen förrän nu", sa jag.
"Jag ville prata med dig också", sa Bree. "Jag ville tala om att Riley har ljugit om solen Den där fyradagarsgrejen är en ren bluff. Jag tror att Shelly, Steve och de andra också kom på det. Och det är mycket mer politik inblandad i den här striden än han har berättat för oss. Mer än en grupp fiender", sa hon fort. Nu när jag faktiskt tänkte efter hade jag vetat det hela tiden. Och det förvånade mig inte så mycket att Riley hade ljugit för oss. Jag tänkte fortfarande ge mig av. Men så slog det mig att Bree kanske också ville följa med.
"Det förvånar mig inte", sa jag lugnt. "Och jag ställer inte upp. Jag tänker ge mig av på egen hand, utforska världen. Rättare sagt tänkte jag gör det på egen hand, men så slog det mig att du kanske också ville följa med. Du skulle vara ganska trygg i mitt sällskap. Ingen kan följa efter oss", sa jag och tänkte samtidigt på min ganska effektiva kraft. Jag såg att hon tvekade ett ögonblick.
"Jag måste hämta Diego", svarade hon och skakade på huvudet. Jag nickade tankfullt. Jag förstod.
"Jag förstår. Vet du vad - om du kan gå i god för honom, får han följa med. Ibland verkar det praktiskt att vara många."
"Ja", instämde hon ivrigt, och jag märkte att hon tänkte på något minne. Det fick mig att lyfta på ena ögonbrynet.
"Riley ljuger om minst en viktig sak till", förklarade hon. "Var försiktig. Det är inte meningen att människorna ska känna till vår existens. Det finns någon sorts läskig vampyrgrupp som stoppar klaner när de väcker för mycket uppmärksamhet. Jag har sett dem, och du vill inte att de ska hitta dig. Göm dig på dagarna och jaga smart." Hon kastade en orolig blick söderut. "Jag måste skynda mig!" Jag tänkte allvarligt igenom Brees avslöjanden.
"Okej. Spring ifatt mig om du vill. Jag vill gärna höra mer om det där. Jag väntar på dig i Vancouver i ett dygn, jag känner till staden. Jag lämnar ett spår i..." Jag funderade ett ögonblick och skrattade till vid tanken. "Riley Park. Du kan följa spåret till mig. Men efter ett dygn försvinner jag."
"Det förstår jag. Diego och jag letar upp dig."
"Lycka till Bree", sa jag helhjärtat.
"Tack, Fred! Lycka till du också. Vi ses!" Hon hade redan börjat springa.
"Hoppas det", mumlade jag tyst bakom henne. Men jag visste att hon skulle höra mig.
Jag stirrade efter henne tills hennes lugna, men ivriga andetag försvann bort i sorlet av andra, mycket starkare röster.
"Vancouver alltså...", muttrade jag för mig själv. Som om någon annan skulle höra mig, där jag stod ensam. Jag föddes år 1643. Eller det vad då jag blev fastfrusen.
Så satte jag fart mot den stora staden. Mot Riley Park. Mina tankar skenade alltid iväg till den där dagen, eller tja, natten när mitt mänskliga, normala liv skulle ta slut. Utan att jag ville det, eller äns bad om lov, gick min hjärna med sitt felfria minne igenom den ödestigra kvällen...
Min far jobbade fortfarande, och min mor var döende. Barnsköterskan -  som var barnslig, och som jag absolut inte behövde - slängde ut mig ur huset varje gång jag klagade eller sa något för högt. Ibland slog hon mig också. Och min lillasyster  som var 14 lekte alltid med sin kompis dagarna långa. Barnsköterskan var snäll mot min syrra och hennes bästis men inte mot mig. Den tanken fick mig att stöna. De mänskliga minnena var inte så tydliga, eftersom jag haft betydligt oskarpare syn då. Min systers namn tror jag var Lucy. Hon var blondin. Ganska vacker för att vara människa. Hennes kompis namn mindes jag inte. Bara att hon var brunett med ganska långt hår. I alla fall så försökte den idiotiska barnsköterskan mörda mig på typ skit många olika sätt. Barnsköterskans vidriga namn var Sasha. I alla fall, en dag tog hon med mig till skogens ända och is kalla bäck. Hon tryckte ner mig i den och hånlog när hon såg mig kämpa för att komma loss ur hennes stenhårda grepp. Sedan, plötsligt, rycktes hennes händer av min nacke och mitt huvud och några händer, kallare än vattnet, tog tag i min blöta t-shirt med Dracula. Mannen jag såg var den vackraste jag någonsin hade sett. Jag såg inte till Sasha någonstans när jag vaknade på ett annat ställe med den vackre mannen. Jag såg hans blod rubinröda ögon och tittade snabbt ner på min Dracula t-shirt. Och då förstod jag. Jag ryste till vid minnet. Jag höll mig ofta nära mitt före detta hem. En kväll upptäckte jag att Sasha, Lucy, min mor Mary, min far Peter och Lucys bästis dofter var borta. Jag hade inte förstått varför.
Helt plötsligt tvärstannade jag mitt på ett fält. Sasha, Lucy, Mary, Peter och.... Jag försökte minnas namnet på Lucys bästis. Något på B.
"Nej!", vrålade jag eländigt när jag fattade. Men bara ekot av min klingande röst svarade mig.

Jag ska skriva en berättelse. Om Twilight såklart! Den heter Freds nya liv!