eclipsestory

Mina ögon fann en söt och skör liten baby. Ungefär några månader tror jag att den var. Den var i alla fall den vackraste varelse jag sett, okej, med undantag från mig, och möjligen mina döttrar, Irina, Tanya och Kate. Fast, nej. Den var så underbart ljuvlig. Och blodets doft...
Jag ruskade på huvudet, för att bli av med tanken. Ögonen var gröna, gröna som vasilii. Vasilli. Det lät så levande. Och leva, ja det skulle den här lille plutten gör länge. Oändligt länge, faktiskt. Rentav omänskligt länge. Jag log för mig själv.
"Vasilii", sa jag med min vackra sopran röst. Det lät ännu ståtligare när man sa det.
Den lille pojken hade blivit ensam vid stranden, och det var trots allt redan skymning. Jag kunde bara inte slita blicken ifrån honom.
"Vasilii", viskade jag och såg på det lilla livet.
Vasilli vände huvudet mot mig, log ett bländande vackert leende, och började fnittra.
Jag rynkade pannan. Men det var väl så småglin såg på världen, eller? Med skratt och fnitter i varenda liten vrå av det stora och fylliga huset. Jorden.
Jag närmade mig långsamt den lilla småttingen, med graciösa, svävande steg.
"Mamma", sa den lille pojken och vred på sig åt mitt håll. Han sträckte ut armarna som om han ville omfamna mig.
Jag var tvungen att skynda mig innan någon av Vasiliis föräldrar kom.
"Kom nu, Vasilii", sa jag med sockersöt röst och bar upp honom i min famn. Jag traskade snabbt in i skogen, där jag satte ner honom mycket försiktigt.
Jag böjde mig ner, tog ett fasst grepp om honom, och satte mina giftiga tänder i hans pulserande strupe. Jag sög in det friska blodet. Det var oändligt länge sedan jag hade fått smaka på människoblod. Vanligtvis drack jag ju bara djurblod. Jag hade nästan helt och hållet glömt bort den ljuvliga, lena smaken.
Men alldeles för snart märkte jag att han började tappa fattningen. Han vinglade till och skrek ännu högre än han hade gjort förut. Hans ansikte bleknade. Jag försökte slita mina tänder ifrån honom, men de ville inte ge med sig.
Hans skrik av smärta tystnade och jag trodde jag hade dödat honom.
Förskräckt ryckte jag bort min kalla mun från hans strupe. Skriken började igen, långsamt, långsamt blev de högre och allt smärtfullare. Tills hans röst sprack och ett starkt öronskärande skrik for genom luften.

Jag lovar att jag ska fortsätta på berättelsen snart!
Men asså Solsidan börjar typ om tre minuter!
och jag har ont i huvet o mår illa...